Efter pionerna tar liljorna över rollen som pråliga, färgglada blickfång i min trädgård. Eftersom pionblomningen blev en besvikelse i år (också) är jag extra glad för att liljorna inte sviker mig. Jag har inte heller svikit dem, utan plockat deras, i stort sett enda fiende, liljebaggarna, efter bästa förmåga. Liljebaggarna är inte svåra att upptäcka, bara man kommer ihåg att leta. De svartgeggiga larverna på bladens undersida får man också klämma givetvis, jag kör tjocka gummihandskar på händerna. Växter man har får kämpa lite för får man en speciell relation till.
Att odla liljor där man ofta passerar, helst i upphöjd rabatt är annars mitt bästa tips.
Var tredje, fjärde år, på hösten, får man gräva upp lökarna och dela. Det är ett tacksamt jobb, eftersom man blir rikt belönad. Förökningstakten är minst sagt imponerande för vissa sorter.
Bortsett från liljebaggarna och delningen är liljor inte särskilt krångliga av sig. I motsats till pionerna (som jag är alltså sur på) har de flesta starka stjälkar så man slipper stötta. Regn blir de bara vackrare av, det är inget pionerna utmärker sig med. Precis som pionerna, funkar liljorna utmärkt som snittblomma och luktar förföriskt. Variationsrikedomen är stor, det finns gott om både eldiga, starka kulörer och blyga, bleka nyanser.
Så, heja liljor!
Asiatiska hybriden 'Umbria'
Blekgul som nyutslagen men bleknar till vitt
'Olina'
Här tillsammans med en av mina tre rosor.
En namnlös röd variant som håller på att blomma över nu
Direktimporterade 'Burgundy splash' är en asiatisk hybrid från England
Här har jag av misstag planterat den bland hostarötter.
Min enda martagon. En helt annan typ av skönhet.